Krönika från en franchisegivare - utmaningar i Coronatider!

Ni vet känslan, när man springer på en varm, blomdoftande sommaräng i full fart på väg mot nya äventyr. Håret, för oss som har något, böljar i vinden och benen känns lätta, starka och fria. 

Nja, själv har jag nog lite glömt hur det känns, jag snubblar ganska lätt när jag springer och det ”böljande” håret hamnar mest i ögon och mun. Dessutom känns det som om pollenallergin är aktiv från februari till september numera så om jag kutade runt på en äng så skulle jag nog nysa så jag inte ser elstängslet. Eller spaden som ligger begravd djupt i gräset. 

För det var den jag ville komma fram till. Den där spaden som man inte ser och smällen, rakt i pannloben, som kommer när man trampar på skaftet. Baaam. Vem f-n har lagt en spade på min sommaräng? Jag är så yr så jag ser inte målet som jag var på väg emot, det är bara suddiga konturer och när jag ser mig om ser jag att vi alla har trampat på varsin spade. Vi ser ut som ett gäng zombier som snubblar runt i gräset och det är visst inte så grönt när jag tittar efter ordentligt. Det är bränt av solen och sticker som kaktustaggar under fotsulorna. 

Vissa dagar är helt enkelt roligare än andra som franchisegivare. Jag tror det finns en gemensam drivkraft hos oss som valt franchise som expansionsmetod – att få andra att växa och bära varumärket framåt, att de ska bli ännu bättre än vi på att driva sina enheter och att de ska ha riktigt roligt på jobbet. När det händer, när franchisetagarna mår bra, har kul och tjänar pengar, kommer med egna idéer och lyfter kedjan med sin sprudlande positivitet – då kan man stå där, lite bakom och i skuggan och mysa och vara nöjd med hur bra det faktiskt blev. Men det finns andra tillfällen då det inte alls är lika roligt att vara franchisegivare och det ingår uppgifter som man heller inte någonsin kunde tänka sig att man skulle pyssla med när idén endast var ett embryo. Tiggarrundor hos banker och fastighetsägare, helt tappade intäkter och konkurser. 

Valborg blev inte som den skulle för någon i år och för oss var det en dag då vi kände sorg för Göteborg. Vår fina nystartade studio som började få fart i höstas trampade på den största spaden under våren. Det blev totalt nattsvart och det fanns ingen möjlighet att rädda studion. Många, långa diskussioner med vår kära franchisetagare ledde till att vi i samförstånd bestämde oss för att stänga ner. 

Ingen vet hur länge detta virus kommer att härja och att, som nystartad, dra på sig en massa skulder utan att ha någon aning om när läget kommer att ljusna känns inte rätt. Det är ju inte så att försäljningen kommer att öka med flera hundra procent från hur den låg innan covid-19 samma månad som samhället återgår till normalläge igen. Om det vore så, och om vi hade ett utstakat tidsperspektiv på det så hade det varit enkelt att skjuta upp hyra och andra räkningar eller låna pengar fram till dess. Men hur länge ska en ny firma vara skuldsatt för att gå tillbaka till ruta ett igen? Och hur ska vi veta när det sker? Vi är rädda om våra franchisetagare och därför kan en nedstängning vara det bästa alternativet även om det är trist. Det vi kan trösta oss med i vårt fall är att vi fortfarande har X-shapes främsta supporter i Göteborg, vår numera f d franchisetagare, och vem vet vad som händer när vinden vänder och stormen är över...

Tillbaka till sommarängen och den här gången kommer jag inte ens låtsas att jag springer där och ser vän ut med en krans i håret. Vi står där allihop med kaosfrisyrer, märken av spadar i pannan och nyser av pollenallergi medan det blåser iskalla vindar. Vi har fått lämna en kompis kvar, han säger att han klarar sig och hoppas komma igen sen, men det känns inte bra. Då plötsligt dyker det upp människor som vi inte sett förut. De förnekar inte stormen, men de vill vara med och gå mot målet som faktiskt börjar få tillbaka sina konturer igen. För så är det. Under den här tiden har vi fått in en ny delägare i studion i Solna och vi har två hungriga franchisetagare som bara längtar efter att få starta i Nacka. Det är så lätt att hänga på i medvind, men att våga satsa när tidernas största motvind blåser en rakt i ansiktet visar att man vet vad man vill. 

Jag fryser inte längre i den kalla vinden. Dessutom har jag hittat medicin mot pollenallergin, den låg i fickan. Där hade jag också en kam och en hårsnodd. Nu ser jag målet tydligt. Vi ska bara sicksacka oss fram mellan spadarna i långsam takt.